Efterfrågan på valfrihet och mångfald i onlinelärande öppnar för innovation

Ken Conn, ordförande, United States Distance Learning Association
Datum: 1 mars 2018

Hej och god morgon, allesammans. Välkomna till Lifesize Live! Webbshowen som produceras helt via Lifesize-lösningen.

Jag heter James Ofczarzak, och dagens gäst är Ken Conn, ordförande för US Distance Learning Association samt Director of Partnerships and Collaboration hos i2i Technologies. Tack för att du kunde komma idag, Ken. Det är trevligt att se dig.

Ja, det är trevligt att se er också.

Tja, dagens ämne handlar om lärande online och på distans samt hur stor efterfrågan är på det idag. Och vi är glada att du kunde komma. Jag vill börja med att gå tillbaka ett par veckor i tiden då vår VD Craig Malloy talade om sin 22 år långa väntan och att du, Ken, nyligen lade ut en artikel på Lifesize-bloggen där du också beskrev en liknande 20-årig lång väntan. Jag citerar dig: ”Nästan 20 år senare är jag glad att säga att videokonferenser äntligen har kommit ikapp med löftet det gjorde för två decennier sedan”. Så, Ken, var befann du dig för 20 år sedan, och vad var det för löfte som gjordes?

Tro det eller ej, men för 20 år sedan i augusti började jag faktiskt undervisa femteklassare i ett skoldistrikt utanför Houston, Texas. Så jag var lärare för femteklassare. Detta var 1998, så tänk på hur ditt liv var på den tiden. För mig som ny lärare var detta tiden då tekniken började dyka upp i klassrummet. Det var viktigt att varje klassrum skulle ha en dator och en TV som vi kunde ansluta till datorn, och e-post distribuerades, så det var då pedagogisk teknik började introduceras i klassrummet. Även om jag var en ny lärare, så var detta något helt nytt för mig. Jag tog en massa professionella utvecklingskurser med fokus på denna teknik, och jag blev personen man vände sig till för att göra sökningar på internet och få reda på hur man använder alla dessa olika tekniska produkter. Och löftet var att denna pedagogiska teknik skulle hjälpa oss att förbättra våra elevers lärande och även bidra till att engagera dem. Det svåra var att få allt detta att fungera.

Ja, absolut. Så berätta lite mer. Kan du berätta vad du hade för roll i det hela? Du sa att du var lärare, men du lyckades även med att bli ett tekniksnille i samma veva?

Okej. Jag är egentligen inte en särskilt teknisk kille. För mig är teknik ett verktyg för att få saker gjorda, så det faktum att jag var personen som lärde sig om alla dessa grejor och som folk gick till för att bli visade alla dessa teknikrelaterade saker var det som fick mig att bli intresserad av det. Jag hade precis börjat använda en massa olika saker i klassrummet – dokumentkameror, CD-romskivor och så vidare. Så jag började så småningom undervisa sjätteklassare, och det var ett gäng killar som arbetade i klassrummet i andra änden av korridoren. Jag gick dit för att se hur det gick, och tänkte: ”Wow! Vad är det här för något?” Där inne fanns det kameror och en stor, interaktiv whiteboard med en kontrollstation, och det var första gången jag stötte på en videokonferens.

Och kan du tala lite om hur du kom att bli ordförande för US Distance Learning Association och din roll hos i2i Technologies?

Ja, allt hör mer eller mindre ihop. Så när allt det här dök upp hade skoldistriktet ansökt om ett anslag, blivit tilldelade anslaget och hade en lös idé om vilka klasser vi kunde undervisa med tekniken. Och sedan började jag fråga när de skulle visa oss hur man använder all denna nya teknik och när den skulle distribueras i klassrummet. Då sa de: ”Du är så engagerad i detta. Vad sägs om att hjälpa oss att komma fram till vad vi ska göra med den”? Och då försökte jag på egen hand lista ut hur man gör alla dessa saker. Det var en brant inlärningskurva och en oerhört lärorik erfarenhet för mig. Det slutade med att vi gick till Texas Distance Learning Association, och det var första gången jag kom i kontakt med likasinnade människor som jag hade letat efter.

Så du hittade hem.

Ja, precis. Så jag såg omedelbart värdet i detta, blev involverad i ledningen där och blev ordförande för Texas Distance Learning Association. Genom det växte min önskan att verkligen samverka och samarbeta med andra personer, och företaget som hjälpte oss att distribuera en massa teknik i skoldistriktet bad mig att arbeta med dem och hjälpa dem att implementera det jag gjorde i andra skoldistrikt och med andra människor. Det var mer eller mindre tack vare detta som jag blev mer involverad i företagssidan av det hela och började arbeta inom det området. Och sedan introducerades jag för USDLA genom mitt arbete med filialen i Texas. Företaget jag arbetade för sysslade till viss del med videokommunikation, men det var en liten del av deras verksamhet, så när jag fick möjligheten att börja arbeta på i2i Technologies, som fokuserar på videokommunikation och samarbete, bestämde jag mig att det här var här jag hörde hemma. Jag kom fram till att detta var det jag brinner för och där jag kunde hjälpa människor på bästa sätt.

Otroligt. Kan du tala om den nuvarande efterfrågan på marknaden, efterfrågan på distansutbildning och videokommunikation rent allmänt?

Okej, så vi pratade om löftet i början. Jag sa att löftet var att förbättra lärande för alla och att engagera dem mer effektivt. Jag tror att det var ett löfte som var mycket svårt att uppfylla eftersom vi ofta var så fokuserade på att få tekniken att fungera att vi ibland glömde bort varför vi arbetade med detta. Ibland när vi tittade på tekniken var vi nästan tvungna att bakåtkompilera den – vi hade denna teknik och vi var tvungna att räkna ut hur vi kan använda den för att hjälpa människor att lära sig med den, men nu har tekniken äntligen kommit ikapp. Den är riktigt enkel att använda. Det är inte riktigt så att någon bara gick på alla dessa klasser och kurser för att lära sig använda tekniken eller att det behövs en armé av folk som kan hjälpa dig att göra det. Så jag tror att de saker som vi kan göra i våra personliga liv har bidragit till att driva våra läromiljöer och våra verksamheter till att göra några av dessa saker. Man tänker: ”Det här kan jag göra hemma. Jag kan ju koppla upp mig med video till min familj som bor lite här och var, eller hur? Så varför kan jag inte göra detta i min läromiljö? Så varför kan jag inte göra detta på jobbet? Det faktum att jag inte kan vara på en viss plats behöver inte vara en anledning till varför jag inte kan göra detta.” Så jag tror detta har drivit efterfrågan på dessa läromiljöer. Vi befinner oss dessutom nu i ett skede där vi kan få det bästa av två världar – vi kan välja mellan när det är lämpligt att ha en asynkron miljö och göra saker på nätet i vår egen takt och när det är lämpligare att koppla upp sig via video i realtid för att ha ett kort samtal om något eller för att hjälpa oss att förstå något.

Okej. Ken, finns det ett särskilt ögonblick i din karriär då det slog dig att det här är anledningen till varför du arbetar med detta?

Ja, jag menar, jag har haft en hel del ”aha”-ögonblick då jag har sett hur det har gått upp ett ljus för folk. Det ögonblick jag minns – och detta var på den tiden då allt var svårt – var när vi hade ett program på skoldistriktet där vi kopplade upp elever från ett alternativt lärocenter till deras studentområde så att de kunde få en del av de studiemeriter som de annars inte kunde få. Så vi hade en lärare och en elev som båda inte var särskilt intresserade av att delta i programmet. Jag var tvungen att hålla ett brandtal om hur fantastiskt det skulle bli. Jag ställde i ordning utrustningen i klassrummet för läraren, och när jag kopplade upp eleverna gick det fem minuter så befann vi oss alla i samma utrymme där vi kunde fokuserade på ämnet. Tekniken integrerades i bakgrunden. Och det var då jag insåg att den här tekniken var värd all möda och besvär. Snabbspolar du fram till idag så har nästan allt det där integrerats i bakgrunden. Du kan verkligen fokusera på det du försöker åstadkomma och koppla in tekniken som hjälper dig att få fram budskapet.

Utmärkt. Tack för att du delade med dig av det. Det är uppenbart att du verkligen brinner för detta, och jag har talat om för alla att de verkligen måste titta idag. ”Ni bara måste titta idag.” Det är första gången jag träffar någon som har en sån passion för videoteknik, och jag uppskattar verkligen att du tar dig tid att dela det med oss. Tack så mycket, Ken. Vi uppskattar ditt arbete.

Och en liten påminnelse för alla där hemma om att Lifesize-Live! sänds varje tisdag och torsdag klockan 11.00. Nästa tisdag kommer Michael Helmbrecht på besök, som är Chief Product Officer här på Lifesize, och han kommer att tala om hur man hanterar videokaoset inom företagsmiljön. Så titta gärna då, och tack återigen, Ken, för att du kunde komma. Ha en trevlig dag.